Dutch Painter, 1822-1897 Dutch painter. He is said to have made his first sketches at the age of four; at fifteen he completed his first landscape painting. Many of these early works are in the print rooms of the Rijksmuseum, Amsterdam, and the Gemeentemuseum, The Hague. In c. 1837-8 he was apprenticed to the amateur painter Abraham Hendrik de Winter (1800-61) in Utrecht, where the Roelofs family had moved in 1826. In 1838 he entered his first paintings in the Exhibition of Living Masters in Amsterdam and Rotterdam. In the late summer of 1840 Roelofs became a pupil of the landscape and animal painter Hendrik van de Sande Bakhuyzen (1795-1860), with whom he made a study trip to Germany in 1841. Roelofs took a special interest in nature: he applied himself energetically both to painting and drawing, almost always selecting landscape subjects. He also studied entomology and accumulated a large collection of insects. After his training he returned to his parents in Utrecht.  Related Paintings of Willem Roelofs :. | Landscape in an Approaching Storm. | Figures On A Country Road Along A Waterway | The Milking Curve | In t Gein bij Abcoude. | Summertime |
Related Artists:
David de Coninck
(ca. 1644 Antwerp - after 1701, Brussels), also known as Rammelaar was a Flemish painter of the Baroque period. David Koninck was born in Antwerp and studied there under Jan Fyt. After a few years in Paris, he staid in Rome from ca 1671 to 1694, where joined the Bentvueghels with the nickname Rammelaar (rattle). He is sometimes stated to have died in Rome in 1687; however, he returned to his home country and is last recorded becoming a member of the painters guild in Brussels in 1701. His pictures are chiefly landscapes with animals and still life. He is likely unrelated to the generally contemporary Dutch painters, Philip de Koninck, or Philips Koninck (5 November 1619, Amsterdam - buried 4 October 1688, Amsterdam) and the fellow townsman Salomon de Koninck. See Biography by Filippo Baldinucci.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francois Joseph Kinson
François-Joseph Kinson (1771-1839) was a Flemish painter. Kinson attended art school at Bruges and soon established a reputation in Ghent and Brussels. He exhibited a portrait in Paris in 1799. Settling in Paris after the exhibition, the artist courted the favor of the rich and famous of the time. Kinson worked for Napoleones court and eventually became court painter to Jerôme Bonaparte, King of Westphalia. Kinson is best remembered for his portraits of elegant women. The artist worked as a court painter in Paris until 1830, and died in 1839 at the age of 68.